Lo

LO BJÖRN JÄRV VARG


Klassificering

Den eurasiska lon är medlem av kattfamiljen (Felidae). Kattfamiljen är en av många familjer som tillhör däggdjursordningen Carnivora (köttätare). Andra arter inom kattfamiljen är t ex. tigern, puman och vår egen huskatt. Det latinska namnet på den eurasiska lon är Lynx lynx. Det finns tre andra arter lynx i världen. Den spanska lynx (Lynx pardina) som enbart finns i Spanien och Portugal. Den kanadensiska lynx (Lynx canadensis) som lever i de nordliga delarna av Nordamerika, och bobkatten (Lynx rufus) som lever i mer sydliga delarna av Nordamerika. Den eurasiska lon är den största lynxarten och är det tredje största landlevande rovdjuret i Europa efter brunbjörnen och vargen.

Allmänt om utseende

Karakteristiskt för lodjuret är den relativt korta kroppen, långa ben och stora tassar, med vassa klor som kan dras in. Bakbenen är längre än frambenen vilket gör att kroppen lutar framåt. De trekantiga öronen har svarta tofsar och den korta svansen är svart på tippen. Lon har tussar med långa hår på kinderna och, liksom många andra kattarter, har den runt huvud och kort käkben. Pälsen är gulbrun eller rödbrun under sommarmånaderna. På vinter ändras färgen till en mer gråaktig nyans. Benen, och i någon mån ryggen, har svarta fläckar medan magen är vit. Hannar är oftast tyngre än honor. I Skandinavien väger vuxna hannar 18-25 kg och honorna 14-20 kg. Kroppens längd från nos till svans är omkring en meter. Svansen bidrar med ytterligare 10-25 cm. Lodjuret har en mankhöjd på 60-75 cm.

>>till toppen av sidan

Biologi

Forskning

I Skandinavien studerar man lodjur på fyra olika ställen. Bergslagen, i Mellansverige, Sarek i norr, Hedmark i centrala Norge och Östfold i söder Norge. Syftet med dessa forskningsprojekt är att få tillräcklig ekologisk kunskap om den Skandinaviska lostammen, så att man kan förvalta den på rätt sätt. Forskningen handlar om lons demografi (födsel, död och förflyttning), aktivitetsmönster, diet och byte. Man undersöker också dens genetik. Sedan mitten på 1990-talet har lodjur av olika åldrar och kön försetts med radiosändare. Både halsband och implanterade sändare har använts. KLICKA HÄR För mer information om Loforskningsprojektet

Vill Du veta mer om radiotelemetri? KLICKA HÄR

Vad finns på menyn?

I Sverige är det de små klövdjuren som utgör den största delen av lons diet. I norra delen av landet är det renen som är det viktigaste bytet och i söder är det rådjuret. Andra viktiga byten på listan är hare och större fåglar. Här i Sverige utgör rådjur och ren plus hare och fåglar cirka 90 % av födan. Ibland äter lodjuret små gnagare, små rovdjur (som räv, mård, vessla och utter) och tamdjur, som får. Lon äter sällan kadaver och den lägger inte upp lager av mat. Men ibland kan ett byte slarvigt täckas över med snö eller mossa, om lon lämnar det för en liten stund. När ett lodjur har nedlagt ett större byte stannar det oftast i närheten i flera dagar. I Skandinavien har man upptäckt att en hona med ungar äter i stort sett upp allt kött på ett byte medan andra loar vanligtvis överger bytet trots att det fortfarande finns en hel del kött kvar. Hannar äter mindre än 50% av ett Rådjur och ensamma honor lämnar ungefär 25%. Detta är troligtvis förklaringen till att man funnit att hannar tar cirka 40% fler rådjur än honor. Ett vuxet lodjur äter i snitt 1-2 kg kött per dag och dödar, under ett år, ungefär 30-50 rådjur. Lon är en mycket effektiv jägare och kan döda byten som väger upp emot 5 gånger mer än den själv. Den lokaliserar sitt byte först och främst genom sin fantastiska hörsel. Sedan smyger den sig fram och angriper i ett plötsligt, explosivt hopp. Jakten är kort eller obefintlig och om lon skulle misslyckas med att ta bytet i första försöket är det mycket sällan den tar upp jakten. Genom att följa lospår i snön har man kunnat se att 60-70% av alla attacker på rådjur lyckas. Detta ger lon den bästa jaktstatistiken bland de fyra stora, Skandinaviska rovdjuren.

Eurasisk loskalle. Utmärkande för ett kattkranium är det relativt korta käkbenet som ger kraft åt hörntänderna i bettet. Lon har totalt 28 tänder. Som hos alla köttätare är hörntänderna de längsta och dessa används för att döda bytet. Kattens framtänder och kindtänder är starka och används till att dela köttet i bitar vilka sedan sväljs hela.






Revir och aktivitet

Lodjuren lever ensamma. Det är bara när en hona har ungar, och under parningssäsongen, som den umgås med andra, annars undviker den sällskap. I centrala Sverige har en hona ett revir på ungefär 300 kvadratkilometer och en hane har nästan det dubbla. I de nordliga bergsområdena kan en hannes revir täcka en yta av upp till 1 000 kvadratkilometer, troligtvis p g a att det finns färre bytesdjur. Hur starkt reviret blir försvarat vet man inte riktigt, men i Skandinavien vet man att hannens revir kan överlappa flera honors men också med olika hannars fast det är i mindre utsträckning. Honors revir överlappar varandras i mindre utsträckning. Resultat från studier i centrala Sverige visar att båda könens revir blir större under vintern. Förklaringen är troligtvis, även här, färre bytesdjur. Studier i andra länder visar dock på att storleken på hanarnas revir minskar under vintern, vilket är svårare att förstå. Ett förslag är att hannen använder det större sommarreviret för att kunna bevaka de honor han kanske kommer att para sig med under vintern. Lon är mest aktiv från solnedgång till soluppgång. Under natten kan den eventuellt ta sig en lur eller två, men under dagen vilar den sig normalt hela tiden. Den föredrar att röra sig i tät vegetation, men om den skall ta sig längre sträckor kan den också använda sig av skogsvägar och skidspår. Lodjuret verkar också ha en vana att passera tätt förbi oanvända lador, hus och andra byggnader.

Reproduktion

I centrala Sverige ligger parningssäsongen mellan mitten på mars till tidigt i april. I norr infaller den några veckor senare. Honan signalerar till hannarna, med doftmarkeringar, att hon är på väg att bli brunstig. Hannarna i de intilliggande reviren blir då attraherade och en eller flera hannar kommer att söka upp henne. Rivaliserande hannar kan ibland slåss ända till döds. Honan är bara benägen att para sig under en kort period som sträcker sig över cirka 5 dagar. Under denna period stannar hannen i närheten och de parar sig gång på gång. Honans ägglossning sätter inte igång förrän under parningen, och det är denna samtidighet mellan ägglossning och parning som ger en lyckosam befruktning. Det är en användbar anpassning för djur som lever ensamma till största delen och bara tillbringar en kort tid tillsammans. I maj-juni, omkring 70 dagar efter parningen, föds 1-4 ungar, i en enkel lya, under t ex. en trädvälta eller i en klippskreva. Honan lämnar ungarna i boet när hon går på jakt och de tillbringar mycket tid ensamma. Ungarna fortsätter att dia mamman fram till december, men honan börjar redan komma med byte åt dem när de är två månader gamla. Under sensommaren går hon över till levande byte och så småningom kan de följa efter henne när hon jagar. Men det är inte förrän fram mot december de själva deltar i jakten. Ungarna stannar hos mamman till sent på vintern då hon knuffar ut dem ett par veckor innan parningssäsongen. Ungdjuren söker oftast ett revir rätt snart efter separationen från mamman men en del, speciellt unga honor, gör det sent under andra året. Vanligast är att unga hannar skaffar ett revir längre bort från födelseplatsen än vad deras systrar gör. I Skandinavien har radiotelemetri avslöjat att dom flesta honorna bosätter sig mindre än 50 km från sin mamma medan hannarna kan flytta flera hundra kilometer. Lodjur blir könsmogna under sitt andra år.


>>till toppen av sidan


Antal och utbredning i Fennoskandia

Det senast (2001) uppskattade antalet loar i Fennoskandia uppgick till cirka 3 000 individer. Den Skandinaviska lostammen beräknas bestå av drygt 2 000 individer, av vilka 1 500 finns i Sverige. Lon förekommer över hela Sverige med undantag av Öland och Gotland och den allra sydligaste delen av landet. Det mest lodjurtäta området (1 lo/100 kvadratkilometer) finns i Mellansverige (från Örebro län, och Värmland, i söder till Västernorrland och Jämtland i norr). De omkring 500-700 norska lodjuren är ganska jämnt fördelade över landet med undantag i den allra västligaste delen av landet (Vestlandet). I Sverige kan man märka en tendens till minskning i de områden där man håller ren. Sedan övervakningen av familjegrupper började 1996 har man kunnat notera en minskning med omkring 30 %. Antalet fortplantningsdugliga honor har minskat från 204 det första räkneåret till 133, år 2000. Däremot har ett ökande antal lodjur noterats i de södra delarna av både Sverige och Norge. Den finska lostammen består av strax under 1 000 individer och är spridd över den mellersta och sydliga delen av landet med störst koncentration i öster. I norra Finland förekommer lo bara sällsynt.



Utbredning av lo i Fennoskandia

Status på lobeståndet i Europa.

Senaste beräkningen (1999) av det totala antalet eurasiska lodjur i Europa ( exklusive Ryssland väster om Uralbergen, där det inte finns något underlagsmaterial att tillgå) visade att det finns cirka 7 000 individer fördelade på flera, fristående understammar. Förutom den Fennoskandiska stammen, med cirka 3 000 lodjur, är de största grupperna att finna i Karpaterna (de sträcker sig över Tjeckien, Slovakien, södra Polen, Ungern, Ukraina och Rumänien), med ungefär 2 200 individer, och Baltstaterna (inklusive norra Polen, Belarus, Litauen, Lettland, Estland och norra Ukraina), med omkring 2 000 lodjur. Dessutom finns det flera mindre stammar (30-200 individer) av vilka många är resultatet av återinplantering. Den eurasiska eon, som namnet antyder, förekommer hela vägen upp till Berings sund där den lever i tajgazonen. Den finns också i de nordliga områdena i Asien och man kan dessutom hitta mindre grupper i bergstrakterna mellan Kaspiska havet och Svarta havet.

Antal och utbredning historiskt

I äldre tider förekom lon över hela Europa, utom på Iberiska halvön, i skoglösa kustområden och i den nordligaste delen av Fennoskandia. Under de senaste århundradena har lodjursbeståndet i hela Europa minskat drastiskt, både vad gäller antal och utbredning och lon har tvingats söka sig till mer avfolkade och bergiga trakter. Fram till början av 1800-talet var lon vanlig över hela Sverige, utom i norr. Under de följande 200 åren gick den Svenska lostammen igenom flera upp och nedgångar. En jaktlagsreform 1789 gjorde det möjligt för markägare att jaga på egen mark (innan var det bara tillåtet för adeln). Under 1800-talet gjorde en kombination av mer jakt, effektivare vapen och en ökande befolkning att lon, steg för steg, minskade i antal i södra och mellersta Sverige och den tvingades att söka sig till bergstrakterna i norr, där den inte funnits tidigare. Jaktstatistik från 1827-1836 visar att fler än 250 svenska loar dödades årligen, men vid sekelskiftet innehöll den årliga jaktväskan bara ett tjugotal exemplar. 1912 slutade den svenska regeringen att betala ut skottpengar för döda loar och 1927 blev lon fridlyst över hela landet. Vid det laget bestod den svenska lostammen troligtvis av färre än 100 individer. På grund av fridlysningen började antalet öka igen och lojakt blev åter tillåten 1943. Lostammen ökade under de följande decennierna, och bredde ut sig båda mot nord och syd. Det fanns fortfarande inga lodjur i den allra nordligaste och sydligaste delen av landet. På 1980-talet blev det åter en tillbakagång i lobeståndet. Det beräknades att det fanns cirka 700 lodjur i Sverige före denna reducering som troligtvis berodde på en kombination av att en skabbepedemi bröt ut och alltför intensiv jakt. År 1986 blev lodjuret åter fridlyst, men bara söder om renuppfödningsområdena den här gången. 1991 fridlystes den över hela landet. Efter fridlysningen och med hjälp av en ökande rådjursstam och färre fall av skabb har lostammen blivit större igen. Vid millennieskiftet fanns det cirka 1 500 lodjur fördelade över landet utom i söder och på öarna. Sedan 1995 delas det ut ett begränsat antal jaktlicenser på lo för att förhindra skador på t ex. boskap.

Undrar du hur antalet rovdjur räknas i Sverige?
KLICKA HÄR

>>till toppen av sidan

Spår och tecken

Spår

Ett lodjursspår visar fyra tår på både fram och baktassar. Kloavtryck syns bara när lon behöver ta tag ordentligt som t ex när marken är hal eller lutande. Det kan vara svårt att skilja mellan lo och vargspår men de tre följande kännetecknen kan användas. Om man jämför mot den stora trampdynan sitter vons tår osymmetriskt genom att en tå på varje tass (motsvarande långfingret på en människa) sticker ut mer än de andra. Den stora trampdynan på vodjurets fram och baktassar har en mer uttalad trebulig bakkant än vargens. Slutligen är lons avtryck rundare, och det är större mellanrum mellan tårna än på vargens och hundens. Lon har mycket rörliga tår vilket gör att storleken på ett avtryck från samma individ kan variera betydligt i storlek beroende på hur utsträckta tårna är. Storlek är alltså inte bra att använda när man vill identifiera olika individer. Vanligen är ett lospår 6-13 cm brett och 7-8 cm långt men de kan bli upp till 11 cm långa när tårna är helt utsträckta.

 
  Avtryck av fram och baktass från lo

Lodjurets läte

Under parningssäsongen, på senvintern kallar lodjuren på varandra. Du kan ha tur att höra de här ropen från slutet av februari fram till april. Parningsropen upprepas oftast 20-30 gånger.

Byte
Större byten som rådjur och renar dödas ofta med ett par kraftiga bett i strupen. Mindre byten som harar och unga hjortdjur har bitmärkena i nacken. Avståndet mellan hörntänderna på en lo är 2,5-3,5 cm. Ett karakteristiskt tecken på ett lodjursdödat byte är klomärken, oftast på sidorna eller magen. Lon äter vanligtvis de mjuka delarna som lår eller skuldermuskler. Det klarar inte av att knäcka de större benen på hjortdjur. Därför lämnas ofta ryggraden och huvudet kvar intakta. Lon lägger inte upp matlager, men den kan täcka över sitt byte med snö och mossa om den lämnar det för en kortare stund.

 
Rådjur dödat av lodjur  

Spillning

Lons spillning ser ut som huskattens fast större och med päls och benrester synliga. Lospillning är normalt 1,5 cm i diameter.


Lospillning   

>>till toppen av sidan

Lo och människa

Lagstiftning

Lon har varit fridlyst i flera olika perioder, i Sverige. Senast fridlystes den 1986, utanför renuppfödningsområdena, och 1991 över hela landet. Men jaktlicenser, för att döda ett visst antal lodjur varje år, utdelas för att förebygga lodjurrelaterade skador på boskap. Naturvårdsverket är ansvarig för dessa licenser, men i vissa fall kan de delegera det arbetet till kommunen. Sådana licenser har delats ut i renuppfödningsområdena sedan 1995 och i resten av landet sedan 1997. På vintern 2000/2001 utfärdades 127 licenser varav 58 var för regionerna söder om renområdena. I Sverige är det tillåtet att använda både fällor och eldvapen vid lodjurjakt. Om en speciell lo förorsakar problem, t ex. genom att angripa boskap upprepade gånger, är det tillåtet att döda den speciella individen under själva angreppet, utan att ha ansökt om licens. Man måste anmäla varje sådan händelse till polisen. Idag är maxstraffet för att olagligt ha dödat någon av de fyra, stora rovdjuren 4 års fängelse. Alla de fyra rovdjuren är, tillsammans med andra arter t ex. de båda arterna örnar, statens vilt. Det betyder att de är statlig egendom. Det är därför inte lagligt att behålla hela kroppar eller delar av dessa djur, om man hittar dom döda. Man måste genast rapportera detta till myndigheterna. Om du t ex oavsiktligt kör på en lo med din bil, eller om du hittar ett dött eller skadat lodjur, är du skyldig att ringa polisen. Polisen kommer att ge dig instruktioner om vad du skall göra i den specifika situationen.

Framtida planer för lodjuret i Sverige

I Sverige har man beslutat att miniminivån för lodjursstammen skall vara 300 föryngringar per år vilket motsvarar en total stam på ca 1 500 individer. Målet är att antalet lodjur i landet som helhet inte skall minska men att fördelningen skall flyttas så att antalet i renuppfödningsområdena skall minska medan antalet i resten av landet skall öka.

Är lodjur farliga för människor?

Nästan alla rapporter om möten mellan lo och människa visar att lon är mycket skygg och oftast flyr från platsen direkt. Inga rapporter om allvarliga lodjurangrepp på människor finns att hitta. Det rapporteras om ett enda fall där ett lodjur har jagat en hund. Hunden var på kvällspromenad med sin ägare. Lodjuret sprang på husse och rev sönder hans jacka, innan den kom på detta misstag och sen snabbt lämnade platsen.

Konflikter mellan lo och människa

I Sverige gör lon mest skador på tamboskap som renar och får. En undersökning av rovdjursdödade renar i norra Sverige 1982-1986 visade att rovdjur (järv, lo, björn, varg och kungsörn) tog totalt omkring 12% av alla kalvar. Lon var ansvarig för omkring 45% av de fällda renkalvarna. Det exakta antalet renar dödade av rovdjur är inte känt men man beräknar att det rör sig om mellan 20 000 och 30 000. Cirka 50 000 renar slaktas varje år och 1998 var det kvarvarande antalet renar, som används till avel, 230 000. 1996 introducerades ett nytt ersättningssystem i det svenska renskötselområdet. Istället för att kompensationen beräknas på hur många renar som blivit dödade av rovdjur bestämmer det existerande antalet föryngringar (honan med ungar) i området hur hög ersättningen skall bli. Län med renuppfödning (Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och Dalarna) är ansvariga för att antalet föryngringar, i deras område, rapporteras till myndigheterna. År 2000 låg budgeten för rovdjursorsakade skador, på renar, på 35 miljoner Svenska kronor och 90 % av dessa gick till att kompensera för lo- och järvskador.

>>till toppen av sidan
Söder om renområdena dödades, eller skadades, 63 får, 3 hundar och 2 kalkoner, av Lo, under år 1999. Ägare till rovdjursdödade, eller skadade, djur kan få ersättning från länsstyrelsen. Men vissa villkor måste uppfyllas t.ex. att djuret måste ingå i näringsverksamhet (d v s man måste äga ett visst antal) och man får inte ha någon annan försäkring mot rovdjursorsakade skador. 1999 betalades det ut 253 000 kronor i Sverige som ersättning för lodjursskador på boskap (förutom ersättningen för förlorade renar). Ersättning för hund ges trots att den inte ingår i näringsverksamhet. Tamboskapsägare kan också få ekonomiskt stöd från länet för att bygga elektriska specialstängsel för att hålla rovdjur ute ur sina hagar. En del län har dessutom flyttbara stängsel som kan sättas upp i akutsituationer för att skydda privatpersoners djur från angrepp. Du kan hitta mer information om boskapsskador på www.viltskadecenter.com. Ett annat problem med vad beträffar lodjursstammen i Sverige uppstår i samband med att rådjur är deras huvudbyte, i mellersta delarna av landet, och förlusten av Rådjur till förmån för lon bekymra rätt många jägare. En stor del av olagligt dödade lodjur har troligtvis med den här konflikten att göra och svenska forskare uppskattar att omkring 5-10 % av de vuxna lodjuren, och 20-30 % av ungdjuren, dödas årligen olagligt.