Varg
| LO | BJÖRN | JÄRV | VARG |
Klassificering
Vargen är den största medlemmen i hundfamiljen (Canidae). Hundfamiljen
är en av många familjer tillhörande däggdjursordningen Carnivora (köttätare).
Andra arter inom hundfamiljen är t ex. röd räv, mårdhund och schakaler.
Det latinska namnet på varg är Canis lupus. Vår tamhund (Canis familiaris)
härstammar från tämjda vargar och tusentals år av förädling har resulterat
i att mer än 400 hundraser existerar i världen, idag. Arter som, tillsammans
med vargen, tillhör släkten Canis ( inklusive t.ex. prärievargen, den röda
vargen och hunden) är mycket närbesläktade och parning mellan dessa olika
arter kan ge fertil avkomma. Avkomma av två olika arter kallas hybrid. Hybrider
mellan prärievargar och vargar finns i vilt tillstånd i Nordamerika. Nyligen
(2000) blev valpar mellan en honvarg och en tamhund dokumenterade, genom
DNA-analys, i Norge.
Allmänt om utseende
Vid den första anblicken påminner vargen om en stor schäfer eller slädhund,
men vargen har relativt sett längre ben och större tassar. Den skandinaviska
vargen har en gråaktig färg med en aning rödbrunt i sig. Vanligtvis är skulder
och ryggpartiet mörkare och det verkar som om alla skandinaviska vargar
har en svart fläck längst ut på svanstippen. Över världen varierar färgen
på vargar mellan helsvart och totalt vit. Vuxna skandinaviska varghanar
har vägt upp till 45-55 Kg. Honor är mindre och varierar mellan 34-45 kg.
Mankhöjden på en vuxen varg är 65-85 cm. Nos till svanslängd är 140-200
cm inklusive svansen på 30-35 cm.
Forskning
I Skandinavien började systematisk vargforskning på sent 1990-tal, vid
en tidpunkt när skandinaviska vargar var på god väg att återerövra sina
gamla territorier efter decennier av att vara på gränsen till utplåning.
Både Norge och Sverige är engagerade i ett vargforskningsprojekt, som kallas
"Skandulv".
Sammanlagt har ett 40-tal vargar försetts med radiohalsband sedan 1998.
Radiopejlingen ger information om revirstorlek, reproduktion, dödsfaktorer,
spridning och födointag. Det ger också uppgifter om antalet vargar och utbredning.
Projektet innefattar också forskning om skador på tamboskap och vargstammens
genetik.
Vill du veta mer om radiotelemetri? KLICKA
HÄR
>>till toppen av sidan
Vad finns på menyn?
Vargen har ett brett matregister, från stora djur som älgen till små möss.
Även sopor, insekter och grönt ingår, även om kött utgör huvudfödan. Det
är typiskt för vargen att den jagar det byte som finns tillgängligt i dess
omgivning. Vargar är effektiva jägare men kan vid tillfälle också äta kadaver
som dött av andra orsaker. Studier som gjorts på två olika vargflockar i
Mellansverige har visat att vargen, kvantitativt äter mest älg, både under
sommar och vinter, (86-98 % av det konsumerade köttet) men också rådjur,
bäver, grävling och bär finns på menyn. Vid snöspårning av en vargflock
av 6 individer fann man att ungefär en älg var 4 dag blev dödad och de flesta
av dessa var kalvar (76 %). Om den inte blir störd äter vargen upp hela
bytet, även större ben kan krossas och ätas upp. En varg behöver i genomsnitt
3-6 kg per dag, men den kan sluka större mängder kött vid ett tillfälle
och sedan fasta i flera dagar. När Vargar jagar i flock, som de kan göra
året runt, men speciellt gör under vintern, är de mycket välorganiserade.
Trots att det är känt att en ensamvarg, under speciella omständigheter,
kan döda en fullvuxen älg, är det normalt ett väl utvecklat samarbete mellan
flockmedlemmarna som gör att vargar dödar större byten som är många gånger
större än de själva. Ändå är det inte alltid lätt för vargen att döda stora
byten som älg. I Sverige har snöspårning visat att de missar cirka en gång
av tre. Obduceringar av döda vargar avslöjar ofta gamla skador som benbrott,
vilket tyder på en ordentlig strid mellan jägare och byte. 
Vargar som äter en älgkalv.
Vargskalle. Vargen har 42 tänder, gjorda för att döda och slita sönder bytesdjur.
Nedslitningen på tänderna används för att bestämma den vilda vargens ålder.
Revir och aktivitet
En vargflock består av en hanne och en hona, deras årsungar och möjligtvis
ungar från fjolåret. På det sätter är vargflocken en familjegrupp. Nuförtiden
består de största vargflockarna i Skandinavien av 11 djur. En strikt hierarki
råder i flocken där varje varg har en speciell rang. Hannen och honan med
högst rang kallas för alfahannen och alfahonan. Till stora delar bestämmer
alfaparet i flocken. De är t ex. oftast de enda i flocken som fortplantar
sig. De har först tillgång till bytet och de tar de största initiativen
vid jakten. Under parningssäsongen, på vintern, och när vargflocken börja
jaga mer tillsammans igen, brukar aggressioner mellan flockmedlemmar uppstå
tills hierarkin är fastställd. Annars är det väldigt lite bråk mellan flockmedlemmarna
och de kan visa stor kärlek till varann. En vargflock försvarar sitt revir
gentemot andra vargar och möten mellan en varg och en flock kan ha dödlig
utgång. Storleken på reviret beror till största delen på tillgången på föda.
Vid spårning av radioförsedda vargar har man set att flockmedlemmarna kan
röra sig på områden som är så stora som 1 800 kvadratkilometer, dock använder
vargarna huvudsakligen ett mindre område. Inte alla vargar lever i flock.
I Skandinavien är det möjligtvis så mycket som 25% av vargarna som lever
ensamma, kanske för att de söker en make/maka eller har blivit utstötta
ur sin gamla flock. Dessa vargar kan vandra omkring eller vara stationära.
Efter ett tag kan de göra en egen flock eller ansluta sig till en ny.
 Gammal varghona dödad av andra vargar |
 |
Reproduktion
Parningssäsongen infaller i februari/mars, och efter en dräktighetsperiod
på 63 dagar föder honan fyra till sex valpar i april/maj. Hon använder sig
av samma lya som förra året, eller gräver sig en ny genom att förstora ett
gammalt räv eller grävlingsgryt. Honan stannar i lyan, med valparna, de
första 3-4 veckorna, eftersom de är helt beroende av hennes värme under
den här perioden. De andra flockmedlemmarna kommer med mat till henne. När
valparna är ungefär 10 veckor gamla flyttas de normalt till en s.k. rendez-vous
plats där de blir lämnade medan flocken är ute och jagar. Rendez-vousplatsen
kan vara en glänta i skogen, en klippa eller ett snår. När de vuxna vargarna
återvänder efter en lyckad jakt spyr de upp halvsmält kött åt de yngre.
I september börjar de unga vargarna följa efter de vuxna genom reviret och
under vintersäsongen lever hela familjen mycket tätare ihop än under sommaren.
Innan parningssäsongen, nästa år, lämnar några av de unga vargarna flocken
medan andra stannar en längre tid, ibland resten av sitt liv. Vid spårning
av fyra radiohalsbandsförsedda ungvargar, i Sverige, visade det sig att
dessa vargar lämnade sin födselflock innan de var 13 månader gamla, och
några av dem vandrade långa sträckor. En varghanne rörde sig mer än 1 100
km på 10 månader och besökte platser mer än 400 km bort från hans hemrevir.
Det verkar som om de unga honorna, när de lämnar sitt hemrevir, söker efter
ett nytt område att etablera ett eget revir på, medan hannarna letar efter
en hona.
>>till toppen av sidan
Antal och utbredning i Fennoskandia
Den senaste (2002) beräkningen av antalet Vargar i Fennoskandia ligger
på
kring 200 individer. Vargarna i Sverige och Norge hör till samma stam.
Under
vintern 2001-2002 observerades spår från minimum 98 och maximum
114 vargar
på den Skandinaviska halvön. De var uppdelade på 11 flockar,
5-6 par och
14-23 ensamvargar. En del av vargarna bodde antingen i Sverige (62-72
vargar) eller Norge (13-18 vargar) medan 23-24 vargar rörde sig fram
och
tillbaks över gränsen. Vargen finns till största delen i
Värmland och
Dalarna i Sverige och i Hedmark i Norge, lokaliserade till den sydliga delen
av mellersta Skandinavien. De uppskattningsvis 67 vargar som bor i Finland
lever i princip i sydöstra delen och stammen är en del av den
mycket större
ryska stammen. De senaste 10 åren har den skandinaviska vargstammen
expanderat. Den allmänna trenden visar att fler kullar föds och
vargarna
sprider sig över ett större område. Under säsongen
2001 föddes 10 valpkullar
i den skandinaviska vargstammen. I Finland registrerades under vintern
2001-2002 14 flockar; 4 av dessa med tillhåll på båda
sidor av riksgränsen
till ryskt territorium.
Vargens utbredning i Fennoskandia.
Vill du veta mer om vargens utbredning i Skandinavien?
KLICKA HÄR
Vargbeståndet i Europa
Den totala vargstammen i världen uppgår till cirka 100 000-200 000 individer
varav cirka 10 000 finns i Europa (exklusive Ryssland). De europeiska länder
som har en beräknad vargstam på cirka 1 000 Vargar är Europeiska Ryssland,
Belarus, Ukraina, Bulgarien, Rumänien, Makedonien och Spanien. Länder med
200-1 000 vargar är: Estland, Litauen, Lettland, Polen, Slovakien, Jugoslavien,
Bosnien-Herzegovina, Grekland, Albanien och Italien. Under 200 Vargar hittar
man i Skandinavien, Finland, Tyskland, Frankrike, Tjeckien, Slovenien, Kroatien
och Ungern.
Antal och utbredning historiskt
Tillsammans med Räven och människan har vargen varit den mest vitt utbredda
av jordens däggdjursarter. I forntiden var vargen spridd över större delen
av norra halvklotet med undantag för större ökenområden och tropiska regnskogar.
Det här enorma utbredningsområdet beror på vargens goda förmåga att anpassa
sig till olika, och föränderliga, omgivningar. Under de senaste decennierna
har antalet vargar och dess utbredning påverkats gravt av människan, som
fallet är med alla de stora köttätarna. Vargarna har påverkats direkt genom
förföljelse och indirekt genom dålig tillgång på deras bytesdjur och förändringar
i deras naturliga hemvist. Bevis på en skrämd och hatisk inställning gentemot
vargen är uppenbara i historiska anteckningar och illustrationer. Allvaret
i varg/människa problemet kan t ex ses i den obligatoriska plikten, för
alla medborgare, att tillverka vargfällor och vargnät, för jakt, under 1200-talet,
i de vargrika områdena i Sverige. Ett annat exempel kommer från 1700 och
1800-talen när det var en medborgarrättsplikt att delta i skalljakt, som
var en vanlig jaktmetod på rovdjur. Det har också utbetalats skottpengar
på döda vargar anda sedan skottpengar introducerades 1647 och avskaffades
1965. Sedan medeltiden har vargstammen, i Sverige, varierat från flera tusen
individer till nästan inga. Jaktrapporter, av vilken den första är från
1827, visar på att för cirka 200 år sedan bestod vargstammen av ungefär
1 500 individer. Under de kommande 100 åren minskade stammen stadigt och
under den senare delen av 1800-talet var vargen utrotad i de sydliga delarna
av Sverige. I mitten på 1900-talet fanns det bara 18-35 vargar kvar i Sverige
och de var begränsade till bergstrakterna och obefolkade områdena i norra
delen av landet. 1966 blev vargen fridlyst i Sverige och vid den tiden beräknades
det bara finnas 10 eller färre individer i Skandinavien. Norge fridlyste
vargen 1973. De följande åren kom enstaka rapporter om vargar in från Värmland,
Dalarna och Härjedalen. Den första bekräftade reproduktion, efter fridlysningen,
kom från Norrbotten 1978. Fem år senare parade sig ett par i Mellansverige
(Värmland) och ungarna från den kullen emigrerade till andra delar av Sverige.
De kommande åren föddes flera kullar i Värmland, men troligtvis p g a en
relativt hög dödlighet, beroende på olaglig jakt och trafikdöd, överskred
inte antalet individer 10 förrän i början av 1990-talet när stammen började
växa.
Undrar du hur man räknar antalet rovdjur i Sverige?
KLICKA
HÄR
>>till toppen av sidan
Spår och tecken
Spår
Både fram och baktassarna visar spår med fyra tår med klor. Det finns egentligen
en femte tå på framtassen, men den rör aldrig i marken. Längden på framtassens
spår sträcker sig mellan 9,5-12 cm och bredden mellan 9-11cm. Avtrycket
från baktassen är något mindre 8,5-11 cm långt och 7,5-9 cm brett. Ungvargens
tassar når vuxenstorlek när de är ungefär 7 månader gamla, i November/december.
Vargspår liknar tamhundens väldigt mycket. Generellt kan man säga att hundens
är rundare än vargens men det behövs ideala omständigheter, som mycket färska
och nya spår, och bra erfarenhet för att kunna se skillnaden. När vargen
travar placerar den baktassen exakt i avtrycket från framtassen och resultatet
blir att spåren nästan är i rak linje vilket gör det svårt att se vad som
är höger eller vänsterspår. Travande hundar sätter oftast inte sin baktass
på exakt samma plats som framtassen. Vanligtvis är det nödvändigt att spåra
djuret ett tag och föreställa sig dess uppförande och hitta flera tecken,
som spillning, innan man kan göra distinktionen mellan varg och hund. Lodjursspår
kan också lätt misstagas för vargspår. Man kan skilja mellan varg och lodjurspår
på tre saker: i ) på vargavtryck är klorna synliga medan lon kan dra in
sina klor, ii) till motsats mot lon är vargens tår symmetriskt placerade
och iii) den bakre delen av den stora trampdynan är mer rundad på ett vargavtryck
till skillnad mot lodjurets som visar tre bulor.
 |
 |
| Vad som ser ut som spåren från en travande varg är i verkligheten två travande vargar som trampat i precis samma spår innan de skiljdes åt. | Avtryck från vargens fram och baktass. |
Vargylandet
Varglyor hittar man vanligtvis i väldränerade sluttningar nära vatten. Lyan
är ofta en gammal rävlya, eller ett grävlingsgryt, som blivit förstorat.
Öppningen är oftast så stor att en vuxen man kan få sin överkropp igenom.
En ostörd lya kan användas år efter år och då syns stigar i växtligheten
runt omkring. Rester av byten och enstaka vargspillning kan också hittas
i närheten av lyan men i allmänhet är vargens lya mycket renare än t ex.
en rävs.
En varglya
Byten
Större byten är svåra att döda och kräver oftast en större insats. Vanligtvis
kan flera, djupa märken efter tänder synas på strupen och bitmärken är också
vanliga på nosen, flankerna, ryggen och benen. Mindre byten kan dödas genom
ett bett i nacken eller ryggen. Avståndet mellan hörntänderna, på en varg,
är 4-5,5 cm. Vargar kan äta nästan alla delar av bytet och ofta är det bara
skinn och ben kvar. Vargen täcker ibland över födan med mossa eller snö
och äter senare
Spillning
Vargspillning ser ut som spillningen från en stor hund men ofta syns rester
av päls och ben. Vargspillning varierar mellan 2-3 cm i diameter och smalnar
av mot ändarna.
 |
| Vargspillning |
Legor
Legor hittar man vanligtvis på en högre punkt i terrängen. Detta gör dem
till bra utsiktspunkter. Bytesrester och spillning finns ofta i närheten
av legorna.
Lega i snö
>>till toppen av sidan
Lagstiftning
Vargen har varit fridlyst i Sverige sedan 1966. Detta innebär att det inte
existerar någon jaktsäsong för varg och det är mot lagen att döda den. Det
är ändå möjligt att få licens att döda specifika, problematiska individer
för att förhindra skador på t ex. boskap. Licensen får man genom Naturvårdsverket.
Under väldigt speciella omständigheter, som t ex. självförsvar, eller om
en varg tidigare angripit ett husdjur och tänker attackera igen, är det
lagligt att döda vargen utan att ha ansökt om licens innan. Man måste anmäla
varje sådan händelse till polisen. Idag är maxstraffet för att olagligt
ha dödat någon av de fyra, stora rovdjuren 4 års fängelse. Alla de fyra
rovdjuren är, tillsammans med andra arter t ex. de båda arterna örnar, statens
vilt. Det betyder att de är statlig egendom. Det är därför inte lagligt
att behålla hela kroppar eller delar av dessa djur, om man hittar dom döda.
Man måste genast rapportera detta till myndigheterna. Om du t ex oavsiktligt
kör på en varg med din bil, eller om du hittar ett dött eller skadat varg,
är du skyldig att ringa polisen. Polisen kommer att ge dig instruktioner
om vad du skall göra i den specifika situationen.
Framtida planer för vargen i Sverige
I Sverige har regeringen beslutat att sätta upp delmål för det framtida
vargbeståndet. När ett mål är uppnått skall ett nytt mål sättas. Ett långsiktigt
mål är att låta vargstammen öka i antal, vilket kommer att garantera dess
fortsatta överlevnad som art, i Sverige. Hittills har inte ett exakt antal
bestämts. Som ett första delmål föreslår regeringen att vargarna producerar
20 kullar per år. Det motsvarar en total vargstam på omkring 200 individer.
Målet är också att låta vargstammen sprida sig genom hela landet men att
kontrollera utbredningen i de områden som använd för renuppfödning under
hela året.
Är Vargar farliga för människor?
Mellan 1820-1821 dödades, eller försvann, flera barn i Gästrikland och Kopparberg.
Dödandet slutade när en speciell varg sköts i det området, så det mest troliga
är att just den vargen var ansvarig för barnens försvinnande. Den varg som
är känd som "Gysingevargen" hölls i fångenskap när den var ung och lämnades
senare ute i skogen för att hitta föda och klara sig själv. Den var därför
van att ha kontakt med människor och inte van att döda byten, vilket kan
tjäna som en förklaring till angreppen. Det är mycket svårt att hitta bekräftade
fall där en frisk varg attackerat eller dödat en människa. En del rapporter
om vargangrepp på människor kommer från Asien. Men även nuförtiden är de
oftast inte dokumenterade. Det finns dock ett fall av attacker mot barn,
i Indien, som är understött av pålitliga bevis. Eftersom rabies är vanligt
förekommande i Asien har det föreslagits att dom angripande vargar led av
just den sjukdomen som får den drabbade individen att uppföra sig abnormt
och aggressivt. Det råder inga tvivel om att vargen är kapabel att döda
byten som är både större och starkare än en människa och därför är den fysiskt
kapabel att göra det. Men trots omkring 40 års intensiv vargforskning över
hela världen, och även om vargen ibland lever i tätbefolkade områden, har
nästan inga attacker på människor kunnat verifieras. Slutsatsen blir att
risken för vargangrepp på människor är extremt liten.
>>till toppen av sidan
Konflikter mellan varg och människa
I Sverige orsakar vargen mest skador på får och hundar. 1999 dödade, eller
skadade, vargar ett bekräftat antal av 52 får och 13 hundar i Sverige. Det
är speciellt angreppen på hundar som orsakar konflikter mellan varg och
människa. Ägare till rovdjursdödade, eller skadade, djur kan få ersättning
från kommunen. Men vissa villkor måste uppfyllas. Djuret måste ingå i näringsverksamhet
(d v s man måste äga ett visst antal) och man får inte ha någon annan försäkring
mot rovdjursorsakade skador. Ersättning för hund ges trots att den inte
ingår i näringsverksamhet. 1999 betalades det ut 91 000 kronor i Sverige
som ersättning för vargskador på boskap (förutom ersättningen för förlorade
renar). Boskapsägare kan också få ekonomiskt stöd från länsstyrelsen för
att bygga elektriska specialstängsel för att hålla rovdjur ute ur sina hagar.
En del län har dessutom flyttbara stängsel som kan sättas upp i akutsituationer
för att skydda privatpersoners djur från angrepp. Du kan hitta mer information
om boskapsskador på www.viltskadecenter.com
Illegal vargjakt dokumenteras i Sverige. Från 1977 till 2001 har totalt
54 döda skandinaviska vargar blivit undersökta. De olagligt dödade vargarna
utgör 24% av dessa och 30% var lagligt skjutna. Bland 28 radiomärkta vargar
är det ytterligare sju döda eller försvunna under 1999 och 2000. En av dessa
har hittats olagligt skjuten medan tre andra är försvunna och med största
sannolikhet också olagligt dödad.
