Vad finns på menyn? Björnen är en allätare, vilket betyder att både kött och vegetarisk mat finns på menyn. Dessutom är björnen opportunist. Det innebär att den inte är petig utan äter det den hittar av växter, frukter, insekter, byten och kadaver. Både kvantitet och kvalitet, på maten, skiftar betydligt beroende på säsongen. Under våren och sommaren behöver en björn 4000-8000 kcal per dag vilket motsvarar cirka 2,5-5,5 kg choklad. På hösten, när den går upp i vikt, för att öka fettlagret för vintern, kan den konsumera 20 000 kcal per dag. När den ligger i dvala, under vintern, vare sig dricker eller äter björnen någonting. Svenska studier visar att bär är den allra mest betydelsefulla födan och de utgör omkring 50 % av det årliga matintaget. De näst viktigaste födorna är älg och myror vilka representerar 20-25 % var. Återstoden består av gräs, örter och kadaver. En vuxen björn är kapabel att döda en fullvuxen älg men de är mycket bättre på att jaga älgkalvar. I norra Dalarna, det mest björntäta området i Sverige (20-25 björnar/1000 kvadratkilometer), dödas årligen omkring 20-25 % av alla älgkalvar av björn. De flesta av de dödade kalvarna är under 3 veckor gamla.

Att björnen både är kött- och växtätare kan ses på bettet som dels har rovdjurständer, de långa hörntänderna, som används för att döda byten, och dels har tänder med stora flata ytor, kindtänderna, som används för att mala sönder den vegetariska födan.

Revir och aktiviteter Vuxna björnar lever ensamma. Det är bara när en hona föder upp sina ungar, och under parningssäsongen, som björnen är sällskaplig. Den försvarar inte sitt revir helt och hållet från andra björnar, och revir kan överlappa varandra. De skandinaviska björnarna har omkring 5 gånger större revir än björnarna i Centraleuropa. Det beror antagligen på den sämre tillgången på mat i de nordliga områdena. Man kan också se att reviren i Sverige ökar i storlek ju längre norrut man kommer.

Hannarna har de större reviren och honor med ungar har de minsta. I norra Sverige är en honas revir cirka 500 kvadratkilometer och det kommer att minska med ungefär 25 % när hon får ungar. Hannens revir storlek beror troligtvis på hur många honor det finns i området. Ju färre honor desto större revir. I Sverige varierar en hannes revir mellan 1 400 kvadratkilometer upp till 8 000 kvadratkilometer. Under vintern, när det är kallt och ont om mat, går björnen i ide. Det sparar energi åt björnen och den förblir inaktiv under hela perioden. Dvalan påminner om djup sömn men hjärtverksamheten går ned (från 40 till 10 slag i minuten) och kroppstemperaturen går också ned (från +38C till +33-34C). Under vinterdvalan äter eller dricker inte björnen någonting. Kroppens fettreserver täcker energibehovet. När björnen kommer ut ur idet, på våren, har den oftast tappat 20-40% av sin vikt. Björnar övervintrar vanligtvis i iden, som är klädda med kvistar, mossa och grangrenar. Idet kan vara utgrävt ur en gammal myrstack eller bara vara ett hål i marken. Björnen kan använda stengrottor men ibland bara krypa in under en trädvälta eller göra ett slags bo av kvistar och mossor på en öppen plats. Normalt gör björnen ett nytt ide varje år. En björn i dvala kan vakna om den blir störd. Då går den oftast en kortare sträcka ( i genomsnitt 5 km) för att hitta en ny plats för sitt ide. I Sverige sträcker sig dvalperioden från mitten av oktober till mitten av maj. Vuxna hannar tillbringar kortast tid i idet. De går inte i dvala förrän ganska sent på hösten och vaknar relativt tidigt. I norr är perioden längre än i söder. Björnen är aktiv både på dagen och på natten men varma dagar vilar den oftast till fram emot kvällen, när temperaturen sjunker. Under parningssäsongen, tidigt på sommaren, är hannarna mest aktiva om natten.

Reproduktion Parningstiden sträcker sig från mitten av maj till slutet av juni. Björnar är polygama, vilket innebär att en hona kan para sig med många hannar och varje hanne kommer att para sig med flera, olika honor. Därför kan ungarna i en och samma kull ha olika fäder. Under parningssäsongen rör sig hannarna över stora områden under sitt sökande efter villiga honor att para sig med. En hanne och en hona tillbringar några dagar till några veckor ihop. Björnen har fördröjd fosterutveckling vilket innebär att embryot kommer att göra en paus i sin utveckling, i ett tidigt stadium, och sedan inte börja växa igen förrän mamman går i ide, omkring mitten av oktober. Under dvalan blir embryot fullvuxet och i januari/februari föds vanligtvis 2-3 ungar i idet. Ungarna föds nakna, blinda och av en ekorres storlek. Mamman diar ungarna och när det är dags att lämna idet i april/maj har de ökat sin kroppsvikt cirka 8 gånger och väger omkring 4 kilo. Ungarna och mamman kommer att fortsätta att vara tillsammans, och övervintra ihop den följande vintern. Björnungar i den sydliga björnstammen lämnas oftast av mamman före nästa års parningssäsong, när de är cirka 1,5 år gamla. I de nordligare björnstammarna stannar lite mer än hälften av ungarna med mamman ytterligare ett år. Vuxna hannar som kommit in på någon annans revir dödar ofta ungarna. Det gör att honan fortare blir brunstig igen och hannen kan para sig med henne och få egen avkomma. En björn kan troligtvis känna igen de andra björnarna i grannskapet och dem de har parat sig med. Hannar dödar förmodligen bara ungar till mammor de inte parat sig med tidigare. Det är därför till en honas fördel om hon parar sig med så många av de omkringboende hannarna som möjligt. Unga honor etablerar oftast revir nära sina mammors revir medan unga hannar emigrerar längre sträckor, vilket kan innebära flera hundra kilometer innan de slår sig till ro. Valet av revir hos hannar verkar ha att göra med tillgången på honor. Tillsammans med det faktum att honor inte flyttar långt från sin födelseplats gör detta att björnens spridning går långsamt. Av alla Sveriges däggdjur har björnen det lägsta reproduktionstakt. Det beror på att honorna inte börjar föda ungar förrän förhållandevis sent i livet, när de är omkring 4-6 år, och att de får små kullar (genomsnitt 2,4 ungar per kull).

En annan bidragande orsak är att ungarna stannar hos mamman i upp till 2,5 år och under den tiden parar hon sig normalt inte. Trots att den svenska björnstammen har ett lågt födelsetal jämfört med andra däggdjur har den det högsta rapporterade i förhållande till resten av sin art.

Antal och utbredning i Fennoskandia Det finns omkring 1 000 björnar i Skandinavien idag (2001). De är främst fördelade på 4 kärnområden i Sverige. Två områden är lokaliserade till Norrbotten, ett finns i delar av jämtland och Västerbotten och det sydligaste ligger i södra delen av Jämtland och norra Dalarna. Norra Dalarna har den största björntätheten med 20-25 björnar/1 000 kvadratkilometer. Nästan alla honor bor i kärnområdena och det är också här parningen sker.

Det är oftast från kärnområdena som björnarna flyttar sig, till resten av landet, så björnar kan alltså finnas mellan de fyra kärnområdena. Nuförtiden har Sverige en björnstam som täcker samma områden som den gjorde i början av 1800-talet. De norska björnarna kan betraktas som en gränsstam till den mycket större svenska björnstammen och beräknas bestå av cirka 50 individer. Den finska björnstammen innehåller ungefär 900 individer. Den räknas som en gränsstam till den större ryska stammen och lever huvudsakligen i östra-centrala Finland. De skandinaviska björnarna har ökat i antal med omkring 10-15% per år under de sista årtiondena. De senaste åren har dock visat på en viss tillbakagång i produktiviteten.

Status på björnbeståndet i Europa
Idag (2001) finns det runt 14 000 björnar i Europa. Om man räknar in de ryska björnarna, väster om Uralbergen, kommer man upp i cirka 50 000 individer. I Europa är björnbestånden mer eller mindre skilda åt geografiskt. De två största grupperna finns i norra och östra Europa (Europeiska Ryssland, Finland, Estland och Belarus) med omkring 37 500 björnar och i Karpaterna (Rumänien, Ukraina, Slovakien, Polen och Tjeckien) med cirka 8 100. Omkring 2 800 björnar bor i de Dinariska alperna ( Bosnien, Herzegovina, Jugoslavien, Kroatien, Slovenien, Grekland, Makedonien, Albanien, Österrike och Italien), cirka 1000 björnar finns i Skandinavien (Sverige och Norge), i Rila-Rhodopebergen (Bulgarien och Grekland) bor det mer än 500 björnar och i Stara Planinabergen, i Bulgarien bor det ungefär 200. Små bestånd, med bara några enstaka individer, kan hittas i Spanien och Frankrike.
Antal och utbredning historiskt
Brunbjörnen är den vanligaste björnrasen i världen. Den återfinns från Eurasien till Nordamerika. Efter den senaste istiden, omkring 10 000 år sedan, flyttade brunbjörnen till den skandinaviska halvön från både öster och söder. Ättlingar till de östliga björnarna bor numera i norra Sverige (de tre nordliga kärnområdena) medan det sydliga björnbeståndet kommer från söder. Innan 1700-talet var Björnen allmän över hela den skandinaviska halvön men under de kommande 200 åren gick den starkt tillbaka. Orsaken till denna tillbakagång var den intensiva jakt som bedrevs i ett försök att utrota Björnarna eftersom björnen, tillsammans med de andra stora rovdjuren, var ett hot mot boskapen. Först försvann björnarna från de sydliga delarna av landet, de som var mest befolkade, och vid slutet av 1800-talet sköts den sista björnen i Mellansverige. I slutet av 1800-talet kunde man bara finna björn i norra Sverige och här bara i små, isolerade, bestånd. På mitten av 1800-talet beräknade man att det bodde mellan 4 000 och 5 000 björnar i Skandinavien varav en tredjedel (1 600-1 700) fanns i Sverige. 1930 hade beståndet minskat till sitt minimum med bara cirka 30 björnar boende i bergstrakterna i norra Sverige, och i stort sett inga alls i Norge. 1910 blev Björnen fridlyst i svenska nationalparker och 1913 fridlystes den även på allt land ägt av staten. 1927 började svenska staten betala ut ersättning för tamboskap som dödats av björn. Under 1930-talet ökade björnstammen till cirka 300 individer och 1943 tilläts jakt, i vissa områden, igen. Jakten begränsades på ett sådant sätt att björnbeståndet hela tiden kunde öka. Under de följande 60 åren har björnbeståndet tredubblats till upp emot 1 000 individer, av vilka de flest finns i Sverige och omkring 50 på den norska sidan av gränsen.

Spår och tecken I motsats till de andra stora rovdjuren går björnen på hela bakfoten (från hälen till tårna), precis som människan. Vanligtvis trampar den däremot inte ned hälen med framfötterna vilket innebär att bakfötternas avtryck är längre än framfötternas. Fem tår med markerade kloavtryck syns på både fram- och bakfotsavtryck. Avtrycken av en vuxen björns bakfot är omkring 18-25 cm långa och upp till 17cm breda medan framfoten är 10-16 cm lång och 11-17 cm bred.
Storleken på avtrycket visar björnens ålder. Ju äldre Björn desto större avtryck. Vuxna hannar lämnar i allmänhet större avtryck än honor i samma ålder. Generellt kan man säga att framfotsavtryck som är bredare än 15 cm tillhör en hanne.

Iden Björnar kan använda många sorters iden när de går i vinterdvala. Idet kan finnas i en grotta eller vara grävt in i en övervuxen myrstack. Ett hål, grävt in i en väldränerad sluttning, eller en fågelboliknande bädd av kvistar och mossa, på en öppen plats kan också duga för övervintringen. Använda vinteriden kan syns många år efter att de använts. I nyligen använda iden hittar man oftast kvistar och mossa som använts för att bädda.
	Byten Stora byten, som älg och ren dödas oftast med ett kraftigt bett i nacken eller ryggen. Avståndet mellan märkena efter hörntänderna är 3-7 cm. Björnen flyttar gärna sitt byte från slagplatsen innan den börjar äta. När Björnen lämnar ett halvätet kadaver täcker den det med snö eller mossa och grenar. Normalt stannar den sedan i närheten och återvänder för att äta flera gånger.
	Spillning Färg och form på björnens spillning varierar med vad den har ätit. Efter ett däggdjursbyte innehåller spillningen ofta hår och ben och påminner om en stor hunds spillning. Vanligast är att björnen har ätit något vegetariskt eller insekter och då ser spillningen ut som en kos och har ungefär samma volym som en älgs.

Rester av dåligt smält mat i spillningen, insekter, örter och bitar av frukt, kan ofta igenkännas. Särskilt under hösten innehåller björnspillningen stora mängder bär och är därför lätt att känna igen. Andra tecken Urgrävda myrstackar eller stubbar är vanliga tecken på att det finns björn, som letat efter insekter. Björnen kan flytta stora mängder jord och stenar i sitt sökande efter mat, så stora högar och/eller mängder av upprivet material är en god indikation på björnaktivitet.

I närheten av en slagplats finns oftast en lega. Den påminner mycket om hjortens. Vegetationen är uppsparkad så att jorden blivit synlig. Klösmärken på trädstammar är ett annat tecken på Björn. Märkena är långa, vertikala spår i barken. De är oftast i manshöjd och är därför lätt igenkännliga.

1. En skadad björn
2. En hona med ungar
3. En björn som försvarar ett byte.
4. En björn som just skall gå/ är i sitt ide.
5. En björn som provocerats av en hund vilket gjort den aggressiv.

Det första att tänka på när man befinner sig i björntrakter är naturligtvis att undvika den här sortens möten genom att t ex. knyta fast en bjällra på din ryggsäck för att "annonsera" att du är i närheten och att hålla din hund kopplad.
Om du ändå finner dig själv ansikte mot ansikte med en björn skall du veta att en björn springer mycket fortare än någon människa, så försök ALDRIG springa ifrån en björn. De snabba rörelserna kan skrämma den eller väcka jaktinstinkten i den och få den att se dig som eventuellt byte och ta upp jakten. Om björnen ser dig som ett hot, vilket är det troligaste i Skandinavien, skall du aldrig försöka skrämma undan den genom att skrika eller göra hotfulla rörelser. Du kan då istället bekräfta Björnens misstanke om att du är ett hot, och detta i sin tur kan provocera björnen till ett aggressivt beteende. Kom ihåg att den Skandinaviska björnen betraktar troligtvis dig som ett hot och vill att du skall ge dig iväg. Därför bör du lugnt och långsamt gå bort från björnen. Gå samma väg du kom. Du kan också "tala" med björnen så att den kan både se och höra att du är på väg därifrån. Håll ett öga på hur den reagerar. Du måste vara säker på att du flyttar dig bort ifrån ett byte eller några ungar.
Vad gör man om björnen verkligen angriper?
Oftast gör björnen ett par låtsasattacker innan den går till riktigt angrepp den kommer springande i hög fart mot dig och i sista minuten svänger den åt sidan. Du kan försöka distrahera den genom att lämna det du burit med dig, som ett fiskespö, bär- eller svampkorg eller kläder men lämna inte din ryggsäck eftersom den kan fungera som skydd om björnen går till anfall. Du kan också klättra upp i ett träd. Om björnen fortsätter sitt angrepp och du inte har någon möjlighet att ta dig från platsen kan du spela död. Ligg ned på marken i fosterställning, eller platt på magen med händerna runt halsen. Anledningen till att det kan löna sig att spela död är att björnen attackerar dig för att du hotat den och genom att spela död kan du minska det hotet och björnen kan välja att lämna dig.

På vissa björnrika ställen i Nordamerika har det varit allvarliga problem med att björnarna ser på människor som mat och behandlar dem som byte. Sådana situationer skiljer sig väsentligt från dem där björnen känner sig hotad, och i och med det skiljer sig handlingsschemat för den angripne. Det är t ex. inte bra att spela död om björnen tänker äta dig, du gör det bara enklare för den. Björnar i olika omgivningar har olika erfarenheter av människor och kan därför uppfatta en och samma situation väldigt olika. Om det är möjligt är det därför alltid en god idé att göra lite efterforskningar om den lokala björnsituationen innan man ger sig in i ett björnområde. Man kan t ex. prata med skogsvaktare och vildjursinstitutioner. Konflikter mellan björn och människa I Sverige gör björnar mest skada på ren- och fårnäringen. Vanligaste bytet för björnen är renkalvar. En undersökning av rovdjursdödade renar i norra Sverige 1982-1986 visade att rovdjur (järv, lo, björn, varg och kungsörn) tog totalt omkring 12% av alla kalvar. Björnar och kungsörnar var tillsammans ansvariga för mindre än 10% av de fällda renkalvarna. Det exakta antalet renar dödade av rovdjur är inte känt men man beräknar att det rör sig om mellan 20 000 och 30 000. Cirka 50 000 Renar slaktas varje år och 1998 var det kvarvarande antalet renar, som används till avel, 230 000. 1996 introducerades ett nytt ersättningssystem i det Svenska renuppfödningsområdet. Istället för att kompensationen beräknas på hur många renar som blivit dödade av rovdjur bestämmer det existerande antalet rovdjur i området hur hög ersättningen skall bli.

Län med Renuppfödning (Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och Dalarna) är ansvariga för att antalet björnar, i deras område, rapporteras till myndigheterna. År 2000 låg budgeten för rovdjursorsakade skador, på renar, på 35 miljoner svenska kronor, och 10% av dessa pengar gick till förluster förorsakade av antingen björnar, vargar eller kungsörnar. I Sverige, 1999, dödade eller skadade björnar 60 får, vilket är bekräftat. Troligtvis dödade de ytterligare 19 får eftersom det fanns björnspår i hagen men kadavren blev aldrig återfunna. Samma år dödades, eller skadades, fem kor och en häst av björnar. I Sverige har det dessutom inträffat vid ett par tillfällen att björnar skadat bikupor.

Ägare till rovdjursdödad- eller skadad boskap kan få ekonomisk kompensation från länsstyrelsen. En del villkor måste dock uppfyllas, t ex. att djuren måste ingå i näringsverksamhet (dvs. att man måste äga ett visst antal djur) och det får inte finnas någon annan rovdjurskyddsförsäkring för dem. 1999 betalades det ut 380 000 kronor i Sverige som ersättning för björnskador på boskap (förutom ersättningen för förlorade renar). Boskapsägare kan också få ekonomiskt stöd från länsstyrelsen för att bygga elektriska specialstängsel för att hålla rovdjur ute ur sina hagar. En del län har dessutom flyttbara stängsel som kan sättas upp i akutsituationer för att skydda privatpersoners djur från angrepp. Elektriska stängsel har visat sig effektiva när det gäller att hålla björnar borta. Du kan hitta mer information om boskapsskador på www.viltskador.com Illegal Björnjakt dokumenteras i Sverige och antalet olagligt dödade Björnar verkar vara lika det legala. När man undersökt orsaken till 110 radioförsedda Björnars död (1984-1999) ,spritt över både norra (48 Björnar) och södra delen (62 Björnar) upptäckte man att hela 27% föll in under kategorien olaglig eller misstänkt olaglig jakt. I den norra Björnstammen var det så mycket som 44% av Björnarna vars död kunde betraktas som misstänkt olaglig. De lagligt dödade uppgick till 36%.

Till toppen av sidan

Vargen
Klassificering
Vargen är den största medlemmen i hundfamiljen (Canidae). Hundfamiljen är en av många familjer tillhörande däggdjursordningen Carnivora (köttätare). Andra arter inom hundfamiljen är t ex. röd räv, mårdhund och schakaler. Det latinska namnet på varg är Canis lupus. Vår tamhund (Canis familiaris) härstammar från tämjda vargar och tusentals år av förädling har resulterat i att mer än 400 hundraser existerar i världen, idag. Arter som, tillsammans med vargen, tillhör släkten Canis ( inklusive t.ex. prärievargen, den röda vargen och hunden) är mycket närbesläktade och parning mellan dessa olika arter kan ge fertil avkomma. Avkomma av två olika arter kallas hybrid. Hybrider mellan prärievargar och vargar finns i vilt tillstånd i Nordamerika. Nyligen (2000) blev valpar mellan en honvarg och en tamhund dokumenterade, genom DNA-analys, i Norge.
Allmänt om utseende
Vid den första anblicken påminner vargen om en stor schäfer eller slädhund, men vargen har relativt sett längre ben och större tassar. Den skandinaviska vargen har en gråaktig färg med en aning rödbrunt i sig. Vanligtvis är skulder och ryggpartiet mörkare och det verkar som om alla skandinaviska vargar har en svart fläck längst ut på svanstippen. Över världen varierar färgen på vargar mellan helsvart och totalt vit. Vuxna skandinaviska varghanar har vägt upp till 45-55 Kg. Honor är mindre och varierar mellan 34-45 kg. Mankhöjden på en vuxen varg är 65-85 cm. Nos till svanslängd är 140-200 cm inklusive svansen på 30-35 cm. 
Biologi
Forskning
I Skandinavien började systematisk vargforskning på sent 1990-tal, vid en tidpunkt när skandinaviska vargar var på god väg att återerövra sina gamla territorier efter decennier av att vara på gränsen till utplåning. Både Norge och Sverige är engagerade i ett vargforskningsprojekt, som kallas "Skandulv". Sammanlagt har ett 40-tal vargar försetts med radiohalsband sedan 1998. Radiopejlingen ger information om revirstorlek, reproduktion, dödsfaktorer, spridning och födointag. Det ger också uppgifter om antalet vargar och utbredning. Projektet innefattar också forskning om skador på tamboskap och vargstammens genetik.

Vad finns på menyn? Vargen har ett brett matregister, från stora djur som älgen till små möss. Även sopor, insekter och grönt ingår, även om kött utgör huvudfödan. Det är typiskt för vargen att den jagar det byte som finns tillgängligt i dess omgivning. Vargar är effektiva jägare men kan vid tillfälle också äta kadaver som dött av andra orsaker. Studier som gjorts på två olika vargflockar i Mellansverige har visat att vargen, kvantitativt äter mest älg, både under sommar och vinter, (86-98 % av det konsumerade köttet) men också rådjur, bäver, grävling och bär finns på menyn. Vid snöspårning av en vargflock av 6 individer fann man att ungefär en älg var 4 dag blev dödad och de flesta av dessa var kalvar (76 %). Om den inte blir störd äter vargen upp hela bytet, även större ben kan krossas och ätas upp. En varg behöver i genomsnitt 3-6 kg per dag, men den kan sluka större mängder kött vid ett tillfälle och sedan fasta i flera dagar. När Vargar jagar i flock, som de kan göra året runt, men speciellt gör under vintern, är de mycket välorganiserade.
	Trots att det är känt att en ensamvarg, under speciella omständigheter, kan döda en fullvuxen älg, är det normalt ett väl utvecklat samarbete mellan flockmedlemmarna som gör att vargar dödar större byten som är många gånger större än de själva. Ändå är det inte alltid lätt för vargen att döda stora byten som älg.
I Sverige har snöspårning visat att de missar cirka en gång av tre. Obduceringar av döda vargar avslöjar ofta gamla skador som benbrott, vilket tyder på en ordentlig strid mellan jägare och byte.
	Vargen har 42 tänder, gjorda för att döda och slita sönder bytesdjur. Nedslitningen på tänderna används för att bestämma den vilda vargens ålder.

Revir och aktivitet En vargflock består av en hanne och en hona, deras årsungar och möjligtvis ungar från fjolåret. På det sätter är vargflocken en familjegrupp. Nuförtiden består de största vargflockarna i Skandinavien av 11 djur. En strikt hierarki råder i flocken där varje varg har en speciell rang. Hannen och honan med högst rang kallas för alfahannen och alfahonan.
	Till stora delar bestämmer alfaparet i flocken. De är t ex. oftast de enda i flocken som fortplantar sig. De har först tillgång till bytet och de tar de största initiativen vid jakten. Under parningssäsongen, på vintern, och när vargflocken börja jaga mer tillsammans igen, brukar aggressioner mellan flockmedlemmar uppstå tills hierarkin är fastställd. Annars är det väldigt lite bråk mellan flockmedlemmarna och de kan visa stor kärlek till varann. En vargflock försvarar sitt revir gentemot andra vargar och möten mellan en varg och en flock kan ha dödlig utgång.
Storleken på reviret beror till största delen på tillgången på föda. Vid spårning av radioförsedda vargar har man set att flockmedlemmarna kan röra sig på områden som är så stora som 1 800 kvadratkilometer, dock använder vargarna huvudsakligen ett mindre område. Inte alla vargar lever i flock. I Skandinavien är det möjligtvis så mycket som 25% av vargarna som lever ensamma, kanske för att de söker en make/maka eller har blivit utstötta ur sin gamla flock. Dessa vargar kan vandra omkring eller vara stationära. Efter ett tag kan de göra en egen flock eller ansluta sig till en ny.
Reproduktion Parningssäsongen infaller i februari/mars, och efter en dräktighetsperiod på 63 dagar föder honan fyra till sex valpar i april/maj. Hon använder sig av samma lya som förra året, eller gräver sig en ny genom att förstora ett gammalt räv eller grävlingsgryt. Honan stannar i lyan, med valparna, de första 3-4 veckorna, eftersom de är helt beroende av hennes värme under den här perioden. De andra flockmedlemmarna kommer med mat till henne. När valparna är ungefär 10 veckor gamla flyttas de normalt till en s.k. rendez-vous plats där de blir lämnade medan flocken är ute och jagar. Rendez-vousplatsen kan vara en glänta i skogen, en klippa eller ett snår. När de vuxna vargarna återvänder efter en lyckad jakt spyr de upp halvsmält kött åt de yngre. I september börjar de unga vargarna följa efter de vuxna genom reviret och under vintersäsongen lever hela familjen mycket tätare ihop än under sommaren. Innan parningssäsongen, nästa år, lämnar några av de unga vargarna flocken medan andra stannar en längre tid, ibland resten av sitt liv. Vid spårning av fyra radiohalsbandsförsedda ungvargar, i Sverige, visade det sig att dessa vargar lämnade sin födselflock innan de var 13 månader gamla, och några av dem vandrade långa sträckor. En varghanne rörde sig mer än 1 100 km på 10 månader och besökte platser mer än 400 km bort från hans hemrevir. Det verkar som om de unga honorna, när de lämnar sitt hemrevir, söker efter ett nytt område att etablera ett eget revir på, medan hannarna letar efter en hona.

Antal och utbredning i Fennoskandia Den senaste (2002) beräkningen av antalet Vargar i Fennoskandia ligger på kring 200 individer. Vargarna i Sverige och Norge hör till samma stam. Under vintern 2001-2002 observerades spår från minimum 98 och maximum 114 vargar på den Skandinaviska halvön. De var uppdelade på 11 flockar, 5-6 par och 14-23 ensamvargar. En del av vargarna bodde antingen i Sverige (62-72 vargar) eller Norge (13-18 vargar) medan 23-24 vargar rörde sig fram och tillbaks över gränsen.

Vargen finns till största delen i Värmland och Dalarna i Sverige och i Hedmark i Norge, lokaliserade till den sydliga delen av mellersta Skandinavien. De uppskattningsvis 67 vargar som bor i Finland lever i princip i sydöstra delen och stammen är en del av den mycket större ryska stammen. De senaste 10 åren har den skandinaviska vargstammen expanderat. Den allmänna trenden visar att fler kullar föds och vargarna sprider sig över ett större område. Under säsongen 2001 föddes 10 valpkullar i den skandinaviska vargstammen. I Finland registrerades under vintern 2001-2002 14 flockar; 4 av dessa med tillhåll på båda sidor av riksgränsen till ryskt territorium. Vargbeståndet i Europa Den totala vargstammen i världen uppgår till cirka 100 000-200 000 individer varav cirka 10 000 finns i Europa (exklusive Ryssland). De europeiska länder som har en beräknad vargstam på cirka 1 000 Vargar är Europeiska Ryssland, Belarus, Ukraina, Bulgarien, Rumänien, Makedonien och Spanien. Länder med 200-1 000 vargar är: Estland, Litauen, Lettland, Polen, Slovakien, Jugoslavien, Bosnien-Herzegovina, Grekland, Albanien och Italien. Under 200 Vargar hittar man i Skandinavien, Finland, Tyskland, Frankrike, Tjeckien, Slovenien, Kroatien och Ungern. Antal och utbredning historiskt Tillsammans med Räven och människan har vargen varit den mest vitt utbredda av jordens däggdjursarter. I forntiden var vargen spridd över större delen av norra halvklotet med undantag för större ökenområden och tropiska regnskogar. Det här enorma utbredningsområdet beror på vargens goda förmåga att anpassa sig till olika, och föränderliga, omgivningar. Under de senaste decennierna har antalet vargar och dess utbredning påverkats gravt av människan, som fallet är med alla de stora köttätarna. Vargarna har påverkats direkt genom förföljelse och indirekt genom dålig tillgång på deras bytesdjur och förändringar i deras naturliga hemvist. Bevis på en skrämd och hatisk inställning gentemot vargen är uppenbara i historiska anteckningar och illustrationer. Allvaret i varg/människa problemet kan t ex ses i den obligatoriska plikten, för alla medborgare, att tillverka vargfällor och vargnät, för jakt, under 1200-talet, i de vargrika områdena i Sverige. Ett annat exempel kommer från 1700 och 1800-talen när det var en medborgarrättsplikt att delta i skalljakt, som var en vanlig jaktmetod på rovdjur. Det har också utbetalats skottpengar på döda vargar anda sedan skottpengar introducerades 1647 och avskaffades 1965. Sedan medeltiden har vargstammen, i Sverige, varierat från flera tusen individer till nästan inga. Jaktrapporter, av vilken den första är från 1827, visar på att för cirka 200 år sedan bestod vargstammen av ungefär 1 500 individer. Under de kommande 100 åren minskade stammen stadigt och under den senare delen av 1800-talet var vargen utrotad i de sydliga delarna av Sverige. I mitten på 1900-talet fanns det bara 18-35 vargar kvar i Sverige och de var begränsade till bergstrakterna och obefolkade områdena i norra delen av landet. 1966 blev vargen fridlyst i Sverige och vid den tiden beräknades det bara finnas 10 eller färre individer i Skandinavien. Norge fridlyste vargen 1973. De följande åren kom enstaka rapporter om vargar in från Värmland, Dalarna och Härjedalen. Den första bekräftade reproduktion, efter fridlysningen, kom från Norrbotten 1978. Fem år senare parade sig ett par i Mellansverige (Värmland) och ungarna från den kullen emigrerade till andra delar av Sverige. De kommande åren föddes flera kullar i Värmland, men troligtvis p g a en relativt hög dödlighet, beroende på olaglig jakt och trafikdöd, överskred inte antalet individer 10 förrän i början av 1990-talet när stammen började växa.

Spår och tecken Både fram och baktassarna visar spår med fyra tår med klor. Det finns egentligen en femte tå på framtassen, men den rör aldrig i marken. Längden på framtassens spår sträcker sig mellan 9,5-12 cm och bredden mellan 9-11cm. Avtrycket från baktassen är något mindre 8,5-11 cm långt och 7,5-9 cm brett. Ungvargens tassar når vuxenstorlek när de är ungefär 7 månader gamla, i November/december. Vargspår liknar tamhundens väldigt mycket. Generellt kan man säga att hundens är rundare än vargens men det behövs ideala omständigheter, som mycket färska och nya spår, och bra erfarenhet för att kunna se skillnaden.

När vargen travar placerar den baktassen exakt i avtrycket från framtassen och resultatet blir att spåren nästan är i rak linje vilket gör det svårt att se vad som är höger eller vänsterspår. Travande hundar sätter oftast inte sin baktass på exakt samma plats som framtassen. Vanligtvis är det nödvändigt att spåra djuret ett tag och föreställa sig dess uppförande och hitta flera tecken, som spillning, innan man kan göra distinktionen mellan varg och hund. Lodjursspår kan också lätt misstagas för vargspår. Man kan skilja mellan varg och lodjurspår på tre saker: i ) på vargavtryck är klorna synliga medan lon kan dra in sina klor, ii) till motsats mot lon är vargens tår symmetriskt placerade och iii) den bakre delen av den stora trampdynan är mer rundad på ett vargavtryck till skillnad mot lodjurets som visar tre bulor.

Vargylandet Varglyor hittar man vanligtvis i väldränerade sluttningar nära vatten. Lyan är ofta en gammal rävlya, eller ett grävlingsgryt, som blivit förstorat. Öppningen är oftast så stor att en vuxen man kan få sin överkropp igenom. En ostörd lya kan användas år efter år och då syns stigar i växtligheten runt omkring. Rester av byten och enstaka vargspillning kan också hittas i närheten av lyan men i allmänhet är vargens lya mycket renare än t ex. en rävs.

Spillning Vargspillning ser ut som spillningen från en stor hund men ofta syns rester av päls och ben. Vargspillning varierar mellan 2-3 cm i diameter och smalnar av mot ändarna.

Legor Legor hittar man vanligtvis på en högre punkt i terrängen. Detta gör dem till bra utsiktspunkter. Bytesrester och spillning finns ofta i närheten av legorna.

Till toppen av sidan

Lo
Klassificering
Den eurasiska lon är medlem av kattfamiljen (Felidae). Kattfamiljen är en av många familjer som tillhör däggdjursordningen Carnivora (köttätare). Andra arter inom kattfamiljen är t ex. tigern, puman och vår egen huskatt. Det latinska namnet på den eurasiska lon är Lynx lynx. Det finns tre andra arter lynx i världen. Den spanska lynx (Lynx pardina) som enbart finns i Spanien och Portugal. Den kanadensiska lynx (Lynx canadensis) som lever i de nordliga delarna av Nordamerika, och bobkatten (Lynx rufus) som lever i mer sydliga delarna av Nordamerika. Den eurasiska lon är den största lynxarten och är det tredje största landlevande rovdjuret i Europa efter brunbjörnen och vargen.
Allmänt om utseende
Karakteristiskt för lodjuret är den relativt korta kroppen, långa ben och stora tassar, med vassa klor som kan dras in. Bakbenen är längre än frambenen vilket gör att kroppen lutar framåt. De trekantiga öronen har svarta tofsar och den korta svansen är svart på tippen. Lon har tussar med långa hår på kinderna och, liksom många andra kattarter, har den runt huvud och kort käkben. Pälsen är gulbrun eller rödbrun under sommarmånaderna. På vinter ändras färgen till en mer gråaktig nyans. Benen, och i någon mån ryggen, har svarta fläckar medan magen är vit. Hannar är oftast tyngre än honor. I Skandinavien väger vuxna hannar 18-25 kg och honorna 14-20 kg. Kroppens längd från nos till svans är omkring en meter. Svansen bidrar med ytterligare 10-25 cm. Lodjuret har en mankhöjd på 60-75 cm.
Biologi
Forskning I Skandinavien studerar man lodjur på fyra olika ställen. Bergslagen, i Mellansverige, Sarek i norr, Hedmark i centrala Norge och Östfold i söder Norge. Syftet med dessa forskningsprojekt är att få tillräcklig ekologisk kunskap om den Skandinaviska lostammen, så att man kan förvalta den på rätt sätt. Forskningen handlar om lons demografi (födsel, död och förflyttning), aktivitetsmönster, diet och byte. Man undersöker också dens genetik. Sedan mitten på 1990-talet har lodjur av olika åldrar och kön försetts med radiosändare. Både halsband och implanterade sändare har använts.
Vad finns på menyn?
I Sverige är det de små klövdjuren som utgör den största delen av lons diet. I norra delen av landet är det renen som är det viktigaste bytet och i söder är det rådjuret. Andra viktiga byten på listan är hare och större fåglar. Här i Sverige utgör rådjur och ren plus hare och fåglar cirka 90 % av födan. Ibland äter lodjuret små gnagare, små rovdjur (som räv, mård, vessla och utter) och tamdjur, som får. Lon äter sällan kadaver och den lägger inte upp lager av mat. Men ibland kan ett byte slarvigt täckas över med snö eller mossa, om lon lämnar det för en liten stund. När ett lodjur har nedlagt ett större byte stannar det oftast i närheten i flera dagar. I Skandinavien har man upptäckt att en hona med ungar äter i stort sett upp allt kött på ett byte medan andra loar vanligtvis överger bytet trots att det fortfarande finns en hel del kött kvar. Hannar äter mindre än 50% av ett Rådjur och ensamma honor lämnar ungefär 25%. Detta är troligtvis förklaringen till att man funnit att hannar tar cirka 40% fler rådjur än honor. Ett vuxet lodjur äter i snitt 1-2 kg kött per dag och dödar, under ett år, ungefär 30-50 rådjur. Lon är en mycket effektiv jägare och kan döda byten som väger upp emot 5 gånger mer än den själv. Den lokaliserar sitt byte först och främst genom sin fantastiska hörsel. Sedan smyger den sig fram och angriper i ett plötsligt, explosivt hopp. Jakten är kort eller obefintlig och om lon skulle misslyckas med att ta bytet i första försöket är det mycket sällan den tar upp jakten. Genom att följa lospår i snön har man kunnat se att 60-70% av alla attacker på rådjur lyckas. Detta ger lon den bästa jaktstatistiken bland de fyra stora, Skandinaviska rovdjuren.

Eurasisk loskalle. Utmärkande för ett kattkranium är det relativt korta käkbenet som ger kraft åt hörntänderna i bettet. Lon har totalt 28 tänder. Som hos alla köttätare är hörntänderna de längsta och dessa används för att döda bytet. Kattens framtänder och kindtänder är starka och används till att dela köttet i bitar vilka sedan sväljs hela.

Revir och aktivitet
Lodjuren lever ensamma. Det är bara när en hona har ungar, och under parningssäsongen, som den umgås med andra, annars undviker den sällskap. I centrala Sverige har en hona ett revir på ungefär 300 kvadratkilometer och en hane har nästan det dubbla. I de nordliga bergsområdena kan en hannes revir täcka en yta av upp till 1 000 kvadratkilometer, troligtvis p g a att det finns färre bytesdjur. Hur starkt reviret blir försvarat vet man inte riktigt, men i Skandinavien vet man att hannens revir kan överlappa flera honors men också med olika hannars fast det är i mindre utsträckning. Honors revir överlappar varandras i mindre utsträckning. Resultat från studier i centrala Sverige visar att båda könens revir blir större under vintern. Förklaringen är troligtvis, även här, färre bytesdjur. Studier i andra länder visar dock på att storleken på hanarnas revir minskar under vintern, vilket är svårare att förstå. Ett förslag är att hannen använder det större sommarreviret för att kunna bevaka de honor han kanske kommer att para sig med under vintern. Lon är mest aktiv från solnedgång till soluppgång. Under natten kan den eventuellt ta sig en lur eller två, men under dagen vilar den sig normalt hela tiden. Den föredrar att röra sig i tät vegetation, men om den skall ta sig längre sträckor kan den också använda sig av skogsvägar och skidspår. Lodjuret verkar också ha en vana att passera tätt förbi oanvända lador, hus och andra byggnader.

Reproduktion I centrala Sverige ligger parningssäsongen mellan mitten på mars till tidigt i april. I norr infaller den några veckor senare. Honan signalerar till hannarna, med doftmarkeringar, att hon är på väg att bli brunstig. Hannarna i de intilliggande reviren blir då attraherade och en eller flera hannar kommer att söka upp henne. Rivaliserande hannar kan ibland slåss ända till döds. Honan är bara benägen att para sig under en kort period som sträcker sig över cirka 5 dagar. Under denna period stannar hannen i närheten och de parar sig gång på gång. Honans ägglossning sätter inte igång förrän under parningen, och det är denna samtidighet mellan ägglossning och parning som ger en lyckosam befruktning. Det är en användbar anpassning för djur som lever ensamma till största delen och bara tillbringar en kort tid tillsammans. I maj-juni, omkring 70 dagar efter parningen, föds 1-4 ungar, i en enkel lya, under t ex. en trädvälta eller i en klippskreva. Honan lämnar ungarna i boet när hon går på jakt och de tillbringar mycket tid ensamma. Ungarna fortsätter att dia mamman fram till december, men honan börjar redan komma med byte åt dem när de är två månader gamla.
Under sensommaren går hon över till levande byte och så småningom kan de följa efter henne när hon jagar. Men det är inte förrän fram mot december de själva deltar i jakten. Ungarna stannar hos mamman till sent på vintern då hon knuffar ut dem ett par veckor innan parningssäsongen. Ungdjuren söker oftast ett revir rätt snart efter separationen från mamman men en del, speciellt unga honor, gör det sent under andra året.
Vanligast är att unga hannar skaffar ett revir längre bort från födelseplatsen än vad deras systrar gör. I Skandinavien har radiotelemetri avslöjat att dom flesta honorna bosätter sig mindre än 50 km från sin mamma medan hannarna kan flytta flera hundra kilometer.Lodjur blir könsmogna under sitt andra år.

Antal och utbredning i Fennoskandia Det senast (2001) uppskattade antalet loar i Fennoskandia uppgick till cirka 3 000 individer. Den Skandinaviska lostammen beräknas bestå av drygt 2 000 individer, av vilka 1 500 finns i Sverige. Lon förekommer över hela Sverige med undantag av Öland och Gotland och den allra sydligaste delen av landet. Det mest lodjurtäta området (1 lo/100 kvadratkilometer) finns i Mellansverige (från Örebro län, och Värmland, i söder till Västernorrland och Jämtland i norr). De omkring 500-700 norska lodjuren är ganska jämnt fördelade över landet med undantag i den allra västligaste delen av landet (Vestlandet). I Sverige kan man märka en tendens till minskning i de områden där man håller ren. Sedan övervakningen av familjegrupper började 1996 har man kunnat notera en minskning med omkring 30 %.

Antalet fortplantningsdugliga honor har minskat från 204 det första räkneåret till 133, år 2000. Däremot har ett ökande antal lodjur noterats i de södra delarna av både Sverige och Norge. Den finska lostammen består av strax under 1 000 individer och är spridd över den mellersta och sydliga delen av landet med störst koncentration i öster. I norra Finland förekommer lo bara sällsynt.

Antal och utbredning historiskt
I äldre tider förekom lon över hela Europa, utom på Iberiska halvön, i skoglösa kustområden och i den nordligaste delen av Fennoskandia. Under de senaste århundradena har lodjursbeståndet i hela Europa minskat drastiskt, både vad gäller antal och utbredning och lon har tvingats söka sig till mer avfolkade och bergiga trakter. Fram till början av 1800-talet var lon vanlig över hela Sverige, utom i norr. Under de följande 200 åren gick den Svenska lostammen igenom flera upp och nedgångar. En jaktlagsreform 1789 gjorde det möjligt för markägare att jaga på egen mark (innan var det bara tillåtet för adeln). Under 1800-talet gjorde en kombination av mer jakt, effektivare vapen och en ökande befolkning att lon, steg för steg, minskade i antal i södra och mellersta Sverige och den tvingades att söka sig till bergstrakterna i norr, där den inte funnits tidigare. Jaktstatistik från 1827-1836 visar att fler än 250 svenska loar dödades årligen, men vid sekelskiftet innehöll den årliga jaktväskan bara ett tjugotal exemplar. 1912 slutade den svenska regeringen att betala ut skottpengar för döda loar och 1927 blev lon fridlyst över hela landet. Vid det laget bestod den svenska lostammen troligtvis av färre än 100 individer. På grund av fridlysningen började antalet öka igen och lojakt blev åter tillåten 1943. Lostammen ökade under de följande decennierna, och bredde ut sig båda mot nord och syd. Det fanns fortfarande inga lodjur i den allra nordligaste och sydligaste delen av landet. På 1980-talet blev det åter en tillbakagång i lobeståndet. Det beräknades att det fanns cirka 700 lodjur i Sverige före denna reducering som troligtvis berodde på en kombination av att en skabbepedemi bröt ut och alltför intensiv jakt. År 1986 blev lodjuret åter fridlyst, men bara söder om renuppfödningsområdena den här gången. 1991 fridlystes den över hela landet. Efter fridlysningen och med hjälp av en ökande rådjursstam och färre fall av skabb har lostammen blivit större igen. Vid millennieskiftet fanns det cirka 1 500 lodjur fördelade över landet utom i söder och på öarna. Sedan 1995 delas det ut ett begränsat antal jaktlicenser på lo för att förhindra skador på t ex. boskap.

Spår och tecken Ett lodjursspår visar fyra tår på både fram och baktassar. Kloavtryck syns bara när lon behöver ta tag ordentligt som t ex när marken är hal eller lutande. Det kan vara svårt att skilja mellan lo och vargspår men de tre följande kännetecknen kan användas. Om man jämför mot den stora trampdynan sitter vons tår osymmetriskt genom att en tå på varje tass (motsvarande långfingret på en människa) sticker ut mer än de andra. Den stora trampdynan på vodjurets fram och baktassar har en mer uttalad trebulig bakkant än vargens. Slutligen är lons avtryck rundare, och det är större mellanrum mellan tårna än på vargens och hundens. Lon har mycket rörliga tår vilket gör att storleken på ett avtryck från samma individ kan variera betydligt i storlek beroende på hur utsträckta tårna är. Storlek är alltså inte bra att använda när man vill identifiera olika individer. Vanligen är ett lospår 6-13 cm brett och 7-8 cm långt men de kan bli upp till 11 cm långa när tårna är helt utsträckta.

Lodjurets läte Under parningssäsongen, på senvintern kallar lodjuren på varandra. Du kan ha tur att höra de här ropen från slutet av februari fram till april. Parningsropen upprepas oftast 20-30 gånger.
	Byte Större byten som rådjur och renar dödas ofta med ett par kraftiga bett i strupen. Mindre byten som harar och unga hjortdjur har bitmärkena i nacken. Avståndet mellan hörntänderna på en lo är 2,5-3,5 cm. Ett karakteristiskt tecken på ett lodjursdödat byte är klomärken, oftast på sidorna eller magen. Lon äter vanligtvis de mjuka delarna som lår eller skuldermuskler. Det klarar inte av att knäcka de större benen på hjortdjur.
Därför lämnas ofta ryggraden och huvudet kvar intakta. Lon lägger inte upp matlager, men den kan täcka över sitt byte med snö och mossa om den lämnar det för en kortare stund.

Spillning Lons spillning ser ut som huskattens fast större och med päls och benrester synliga. Lospillning är normalt 1,5 cm i diameter.

Lo och människa

Lagstiftning
Lon har varit fridlyst i flera olika perioder, i Sverige. Senast fridlystes den 1986, utanför renuppfödningsområdena, och 1991 över hela landet. Men jaktlicenser, för att döda ett visst antal lodjur varje år, utdelas för att förebygga lodjurrelaterade skador på boskap. Naturvårdsverket är ansvarig för dessa licenser, men i vissa fall kan de delegera det arbetet till kommunen. Sådana licenser har delats ut i renuppfödningsområdena sedan 1995 och i resten av landet sedan 1997. På vintern 2000/2001 utfärdades 127 licenser varav 58 var för regionerna söder om renområdena. I Sverige är det tillåtet att använda både fällor och eldvapen vid lodjurjakt. Om en speciell lo förorsakar problem, t ex. genom att angripa boskap upprepade gånger, är det tillåtet att döda den speciella individen under själva angreppet, utan att ha ansökt om licens. Man måste anmäla varje sådan händelse till polisen. Idag är maxstraffet för att olagligt ha dödat någon av de fyra, stora rovdjuren 4 års fängelse. Alla de fyra rovdjuren är, tillsammans med andra arter t ex. de båda arterna örnar, statens vilt. Det betyder att de är statlig egendom. Det är därför inte lagligt att behålla hela kroppar eller delar av dessa djur, om man hittar dom döda. Man måste genast rapportera detta till myndigheterna. Om du t ex oavsiktligt kör på en lo med din bil, eller om du hittar ett dött eller skadat lodjur, är du skyldig att ringa polisen. Polisen kommer att ge dig instruktioner om vad du skall göra i den specifika situationen.

Framtida planer för lodjuret i Sverige
I Sverige har man beslutat att miniminivån för lodjursstammen skall vara 300 föryngringar per år vilket motsvarar en total stam på ca 1 500 individer. Målet är att antalet lodjur i landet som helhet inte skall minska men att fördelningen skall flyttas så att antalet i renuppfödningsområdena skall minska medan antalet i resten av landet skall öka.

Är lodjur farliga för människor?
Nästan alla rapporter om möten mellan lo och människa visar att lon är mycket skygg och oftast flyr från platsen direkt. Inga rapporter om allvarliga lodjurangrepp på människor finns att hitta. Det rapporteras om ett enda fall där ett lodjur har jagat en hund. Hunden var på kvällspromenad med sin ägare. Lodjuret sprang på husse och rev sönder hans jacka, innan den kom på detta misstag och sen snabbt lämnade platsen.

Konflikter mellan lo och människa
I Sverige gör lon mest skador på tamboskap som renar och får. En undersökning av rovdjursdödade renar i norra Sverige 1982-1986 visade att rovdjur (järv, lo, björn, varg och kungsörn) tog totalt omkring 12% av alla kalvar. Lon var ansvarig för omkring 45% av de fällda renkalvarna. Det exakta antalet renar dödade av rovdjur är inte känt men man beräknar att det rör sig om mellan 20 000 och 30 000. Cirka 50 000 renar slaktas varje år och 1998 var det kvarvarande antalet renar, som används till avel, 230 000. 1996 introducerades ett nytt ersättningssystem i det svenska renskötselområdet. Istället för att kompensationen beräknas på hur många renar som blivit dödade av rovdjur bestämmer det existerande antalet föryngringar (honan med ungar) i området hur hög ersättningen skall bli. Län med renuppfödning (Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och Dalarna) är ansvariga för att antalet föryngringar, i deras område, rapporteras till myndigheterna. År 2000 låg budgeten för rovdjursorsakade skador, på renar, på 35 miljoner Svenska kronor och 90 % av dessa gick till att kompensera för lo- och järvskador.

Söder om renområdena dödades, eller skadades, 63 får, 3 hundar och 2 kalkoner, av Lo, under år 1999. Ägare till rovdjursdödade, eller skadade, djur kan få ersättning från länsstyrelsen. Men vissa villkor måste uppfyllas t.ex. att djuret måste ingå i näringsverksamhet (d v s man måste äga ett visst antal) och man får inte ha någon annan försäkring mot rovdjursorsakade skador. 1999 betalades det ut 253 000 kronor i Sverige som ersättning för lodjursskador på boskap (förutom ersättningen för förlorade renar). Ersättning för hund ges trots att den inte ingår i näringsverksamhet. Tamboskapsägare kan också få ekonomiskt stöd från länet för att bygga elektriska specialstängsel för att hålla rovdjur ute ur sina hagar. En del län har dessutom flyttbara stängsel som kan sättas upp i akutsituationer för att skydda privatpersoners djur från angrepp. Du kan hitta mer information om boskapsskador på www.viltskadecenter.com. Ett annat problem med vad beträffar lodjursstammen i Sverige uppstår i samband med att rådjur är deras huvudbyte, i mellersta delarna av landet, och förlusten av Rådjur till förmån för lon bekymra rätt många jägare. En stor del av olagligt dödade lodjur har troligtvis med den här konflikten att göra och svenska forskare uppskattar att omkring 5-10 % av de vuxna lodjuren, och 20-30 % av ungdjuren, dödas årligen olagligt.

Till toppen av sidan

Järven  
Klassificering
Järven är den största medlemmen av mårddjur familjen, i Europa (Mustelidae). Mårddjur familjen är en av många familjer som tillhör däggdjursordningen Carnivora (köttätare). Andra arter i mårddjur familjen är t. ex. mård, utter och grävling. Det latinska namnet för Järv är Gulo Gulo. "Gulo" betyder hals på latin.
Allmänt om utseende
Järven påminner om en liten björn med buskig svans. Den har en kraftigt byggd kropp och korta ben med stora tassar. Huvudet är brett med små, runda öron. Pälsen är tjock och mörkbrun och har ofta en ljusgul rand, på varje sida, som går från skuldrorna, längs med sidorna, ned till svansen. En del djur har även en ljus rand i pannan. En ljus fläck på bröstet är också karakteristisk för mårddjur familjen. Hannen väger normalt mellan 12-18 kg medan honan är något mindre med en normalvikt på mellan 8-13 kg. I Skandinavien har de största hannarna en mankhöjd på 35-45 cm och är 80-85 cm långa från nos till svansrot. Svansen är mellan 25-35 cm.
Biologi
Forskning
Till många delar är järvens biologi fortfarande ett mysterium, trots att det senaste decenniets studier har ökat vår kunskap om arten betydligt. Ett viktigt bidrag har kommit från järvforskningsprojekt i Norge och Sverige. I Sverige har Sveriges Lantbruksuniversitet i Umeå (www.szooek.slu.se) haft ett forskningsprojekt i Sareks Nationalpark i norra Sverige sedan 1993. Från det att projektet startade har upp emot 150 järvar försetts med radiosändare. Detta innebär att det blivit ett av de största järvforskningsprogrammen i världen och det bidrar kontinuerligt med ny information om järvens ekologi.

Vad finns på menyn? Järvar är köttätare. De konsumerar både nyligen dödat och extremt ruttet kött med till synes lika stor entusiasm. De kan jaga sin mat själva, eller festa på kadaver dödade av andra rovdjur eller av olyckor eller sjukdomar.
Om Järven dödar eller hittar mat i överflöd lagrar den denna i skafferier för senare behov. I Sverige är renen den viktigaste födan under vintern. Även älg, dödad av andra rovdjur, bidrar till dieten. Under sommaren består en större del av födan av småvilt som hare, fåglar, ägg och olika smågnagare. Järven behöver bra snöförhållanden för att vara en effektiv jägare. Den bästa jaktsituationen är när Järven kan använda sina relativt stora tassar som snöskor som bär jägaren ovanpå snön medan det hovfösedda bytet sjunker igenom på grund av sina, jämfört med dess kroppsvikt, mindre fötter.
Under gynnsamma snöförhållanden kan järven döda flera renar vid samma jakttillfälle. Om järven kommer att försöka fälla sitt eget byte eller rota runt efter andras beror inte enbart på snöförhållandena utan även på tillgången till kadaver. Järven har ett mycket utvecklat luktsinne som gör att den kan nosa sig till kadaver på flera kilometers avstånd, även om de är djupt begravda i snö. I Sverige har man upptäckt att järven speciellt använder sig av Lodjuret som anskaffare av ett enkelt mål renkött.

Revir och aktiviteter Järvar behöver stora områden. Normalt har hannarna de största reviren på omkring 250-450 kvadratkilometer och honor med ungar har de minsta på cirka 100 kvadratkilometer. Även om järvar lever ensamma kan de acceptera att deras revir överlappas av ett revir ägt av en järv av det motsatta könet. Under sommaren tolererar även honor med ungar en annan honas revir om denna inte har ungar. Revirgränser följer oftast naturliga skiftningar i landskapet som t ex. vattendrag och reviret utmärks med urin, och lukter från doftkörteln. Järven kan vara aktiv både under dagen och natten och förflyttar sig med lätthet 20-30 km på en dag. Reproduktion Parningssäsongen sträcker sig genom hela våren och sommaren, men de flesta järvar parar sig under juni/juli. Det är inte förrän i början av januari som de befruktade äggen fäster sig vid livmodern och embryona börjar utvecklas, ett fenomen som kallas fördröjd implantation. Sent på vintern börjar den gravida honan leta efter en plats att göra sig en lya på. Ofta använder hon samma ställe år efter år. Mest typiskt är strax ovanför trädgränsen på en syd- eller östsluttning eftersom vinden ofta skapar djupa snödrivor på sådana ställen och det är lätt att gräva ut en lya i dem. Ingången till lyan är vanligtvis ett fall på 1-2 meter, ned till marknivå, som sedan leder in till ett utvecklat gångsystem som kan vara upp till 40-60 meter långt. I det här korridorsystemet är olika områden avsedda för toaletter, sovrum och förrådsrum. Som alternativ till det utvecklade tunnelsystemet kan en enkel klippgrotta eller ett vindfälle användas som lyor.
	Två till tre ungar föds i februari/mars, men oftast överlever bara en eller två och lämnar lyan i maj. I början lämnar honan ungarna på platser som kan ge ett visst skydd, medan hon letar efter mat. Redan efter 3-4 veckor är ungarna tillräckligt rörliga för att börja följa med sin mamma. I augusti/september lämnar ungarna mamman. En del ungdjur flyttar upp emot 200 kilometer medan andra (speciellt honorna) stannar i närheten av sitt födelserevir. Man har tidigare trott att järvar börjar fortplanta sig i tvåårsåldern men senare forskning visar att de flest individerna fortplantar sig först när de är tre år eller äldre. Dessutom får honorna oftast bara en kull vartannat år och en del ännu mer sällan.
Förklaringen till avsaknaden av fortplantning vissa år kan länkas till kvaliteten på reviret (dvs. mängden av tillgänglig mat). Det är känt att under stressade förhållanden (som födobrist) kan honan spontanabortera.

Antal och utbredning i Fennoskandia Idag (2001) tror man att det finns cirka 620-770 Järvar I Fennoskandia. Den större delen bor i renuppfödningsområden. Den svenska järvstammen består av 280-370 individer som lever i de fyra nordliga län: Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och Dalarna. I Norge räknar man med att det finns 240-300 Järvar. Tre fjärdedelar av dem bor i norr, i anslutning till den svenska stammen, och en mindre grupp finns i ett isolerat bergsområde i södra Norge. De cirka 100 järvarna i Finland bor huvudsakligen i norr, i Lappland och Kainuu samt i Östra Karelen (cirka 1 500 järvar beräknas bo i den ryska stammen, väster om Uralbergen, vilket ger ett total antal på 2 000 järvar i Europa idag). I Sverige har man noterat en 40 % minskning de senaste fem åren. Men en liknande minskning i Norge och Finland har inte observerats.

Antal och utbredning historiskt Järvens naturliga utbredningsområde är cirkumpolärt, vilket inkluderar tundra, alpina och taiga områden. Förr i tiden bebodde järven mycket större områden i Sverige, Norge, Finland och Ryssland. Dessutom fanns den i Litauen och norra Polen. Det är troligt att bristen på snö har hindrat järvens utbredning söderut eftersom man upptäckt att snöskydd är väsentligt för järvens fortplantning. Snö används till lyor och järven är beroende av ett ordentligt snötäcke för en lyckad jakt. De senaste seklen har järvstammen drabbats av en väsentlig minskning i både utbredningsområden och antal. Antagligen p g a en kombination av förföljelse (det har t ex. betalats ut skottpengar på järv i både Norge och Sverige) och den förändring i landskapet som människan åstadkommit ( t ex. skogsskövling och störningar). På mitten av 1900-talet var järvstammen som minst och väldigt när utrotning på många platser. Det är troligt att det inte fanns mer än 100 Järvar, i norra Sverige, under 1950 och 60-talen, och detta i ett mycket begränsat, isolerat bergsområde. Ingen reproduktion förekom bland järvarna i södra Norge och i Finland rapporterades 50-80 individer in 1980. Som en reaktion på det låga antalet järvar fridlyste de i Sverige 1969. I Norge fridlyste järven i söder 1973 och i resten av landet 1982. Efter det har antalet ökat trots att det aldrig blivit många.

	Spår och tecken Järven har fem tår på både fram och baktass och klorna syns, för det mesta, i avtrycken.  Framtassens avtryck är längre (14-18 cm) och bredare (10-13 cm) än baktassens eftersom Järven sätter ned hela (häl, trampdyna och tår) framtassen i marken medan den bara går på tårna och trampdynan med baktassen.
En Järv rör sig oftast i en rytmisk galopp och det ser nästan ut som om den rullar över marken. Galoppen lämnar tre eller fyra rader avtryck efter sig.

Lyor De lyor som används av diande mammor ligger vanligtvis nära trädgränsen i en snödriva, på en syd-östlig sluttning. I skogslandskap får ofta grottor göra tjänst som lyor. Det ligger för det mesta stora mängder av spillning, bytesrester och liggmaterial inne i lyorna.

Till toppen av sidan